MARSHORGSM

allt började i början av åttan. allt blev för jobbigt. det blev för mycket press i skolan. det blev för mycket press där hemma. allt blev för mycket.
det var då rösten kom. och dom där tankarna. den där rösten som sa "du räcker inte till. du är värdelös."
och dom där tankarna om att ta livet av sig. dom kom ständigt. i skolan, där hemma. till och med när jag träffade mina vänner.
jag började gråta mig själv till sömn nästan varje kväll.
mina föräldrar fattade inte vad det var för fel. men jag berättade i och för sig ingenting. jag berättade inte att allt jag ville var att försvinna. att läman denna världen bakom mig.
jag pratade med dom två om det. dom bästa. och fick reda på att dom kände samma sak. jag kände en lättnad av att inte vara själv och känna så. att jag inte var den enda som ville dö. jag kände mig inte lika konstig som jag hade gjort innan. för det var det jag gjorde. tyckte att jag var konstig för att jag ville dö och för att jag inte va glad.
skolan blev ännu jobbigare och det blev alldeles för utmattande att va på lektionerna så vi tre gick alltid där ifrån. vi gjorde endå ingenting. jag satt alltid i min egen värld och drömde mig bort.
det blev för jobbigt hemma och jag började skära mig själv. det var det enda sättet att komma bort från allt. hela min kropp fokuserade på smärtan och jag glömde bort allt i min omgivning.
det hände ofta att jag skar mig. till och med i skolan.
vi tre bestämde oss för att lämna livet.
vi tog tabletter hemifrån. inte jätte många men det blev nog ungefär 15 var. både alvedoner och några andra.
vi gick in på toaletten o skolan. jag svalde tablett efter tablett. en gång var jag nära på att spy upp allt igen.
men sen gick det bra. ungefär en timme gick men ingenting hände. jag kände mig bara lite yr men inte något allvarligt liksom.
min mamma kom. på något sätt hade hon fått reda på vad vi hade tänkt göra. jag berättade för henne att vi hade tagit tabletter.
vi åkte till doktorn men han sa att allt verkade bra.
jag kände mig extremt misslyckad. jag klarade inte ens av att ta livet av mig. vad var det för fel på mig?
jag fick börja gå till en psykolog.
efter ett tag verkade jag må bättre. jag kändemig gladare och jag slutade gå till psykologen.
allt lugnade ner sig och alla vi tre verkade må bättre.
tills i början av 9an. då kom rösten och tankarna tillbaka och skärsåren började bli fler igen.
mina föräldrar såg det och jag fick gå till psykologen igen.
men jag ville inte sluta skära mig. det blev ett beroende. en trygghet.
jag fick börja skära mig på benen så att mina föräldrar inte skulle se det.
men efter väldigt länge. flera månader, slutade jag.
jag vet inte varför.
jag ville inte längre bara.
jag började må bra igen. jag blev gladare.
jag har fortfarande tankar om att skära mig men jag gör det inte längre.
vågar inte på något sätt.
men jag tycker ändå att det hade varit lättare att dö.

/ j m n