MARSHORGSM

skolan tar död på mig. jag orkar inte. jag känner mig helt värdelös där. jag klarar inte av att plugga. orkar inte anstränga hjärnan. jag får bara panik när jag inte kan något. värsta ångesten. alla mina kompisar kan allting känns det som. och jag ingenting. sitter och skriker inombords på lektionerna men ingen ser det. ingen ser hur hjärnan och magen skrynklar ihop sig till små papperbollar som man skulle kunna kaste i soptunnan. jag känner mig så värdelös på allt. känns som att jag inte duger till någonting. jag vill inte va här mer. jag vill springa och aldrig komma tillbaka. springa ifrån verkligeheten. springa tills benen viker sig på mig. tills jag inte får någon luft mer. tills jag bara kan ligga ner på marken helt utmattad i kroppen. då allt man behöver tänka på är att fortsätta andas. jag vill bort här ifrån. NU....



/ j m n

natten blir aldrig den samma.
alla skriken som som göms under kudden.
alla händer som drar i en.
sliter i sönder en.
mörkret som smider planer om att långsamt strypa en.
aldrig blir natten den samma.


/ j m n

.

Fru ligger på sjukhus och jag har ingen aning om varför. jag vet att hon har varit depprimerad och det är säkert därför. men jag är så jävla rädd att hon har skadat sig själv . faaaaaaaaan:'(


det värsta är att jag egentligen är lite avundsjuk på henne. jag hade också velat hamna på sjukhus. få ligga där nästan medvetslös i det rena vita rummet. ett rum helt utan känslor. få ligga där och inte behöva tänka på nånting.


återfall - jag vill se blodet rinna ner från min arm igen. jag vill känna det vassa bladet mot min hud. känna hur det sticker till i hela armen och få känna den känslan när man spänner hela kroppen för att sedan kunna slappna av och känna sig helt utmattad. bara få sitta där på golvet och känna blodet rinna längs med armen. känna hur alla tankar bara flyger ut ur huvudet. få bort allt. förblöda så man blir helt vit i ansiktet. kanske svimma och förlora allt i huvudet. bara ligga där och höra musiken i huvudet. komma till en egen värld. jag vill....

/ j m n

allt började i början av åttan. allt blev för jobbigt. det blev för mycket press i skolan. det blev för mycket press där hemma. allt blev för mycket.
det var då rösten kom. och dom där tankarna. den där rösten som sa "du räcker inte till. du är värdelös."
och dom där tankarna om att ta livet av sig. dom kom ständigt. i skolan, där hemma. till och med när jag träffade mina vänner.
jag började gråta mig själv till sömn nästan varje kväll.
mina föräldrar fattade inte vad det var för fel. men jag berättade i och för sig ingenting. jag berättade inte att allt jag ville var att försvinna. att läman denna världen bakom mig.
jag pratade med dom två om det. dom bästa. och fick reda på att dom kände samma sak. jag kände en lättnad av att inte vara själv och känna så. att jag inte var den enda som ville dö. jag kände mig inte lika konstig som jag hade gjort innan. för det var det jag gjorde. tyckte att jag var konstig för att jag ville dö och för att jag inte va glad.
skolan blev ännu jobbigare och det blev alldeles för utmattande att va på lektionerna så vi tre gick alltid där ifrån. vi gjorde endå ingenting. jag satt alltid i min egen värld och drömde mig bort.
det blev för jobbigt hemma och jag började skära mig själv. det var det enda sättet att komma bort från allt. hela min kropp fokuserade på smärtan och jag glömde bort allt i min omgivning.
det hände ofta att jag skar mig. till och med i skolan.
vi tre bestämde oss för att lämna livet.
vi tog tabletter hemifrån. inte jätte många men det blev nog ungefär 15 var. både alvedoner och några andra.
vi gick in på toaletten o skolan. jag svalde tablett efter tablett. en gång var jag nära på att spy upp allt igen.
men sen gick det bra. ungefär en timme gick men ingenting hände. jag kände mig bara lite yr men inte något allvarligt liksom.
min mamma kom. på något sätt hade hon fått reda på vad vi hade tänkt göra. jag berättade för henne att vi hade tagit tabletter.
vi åkte till doktorn men han sa att allt verkade bra.
jag kände mig extremt misslyckad. jag klarade inte ens av att ta livet av mig. vad var det för fel på mig?
jag fick börja gå till en psykolog.
efter ett tag verkade jag må bättre. jag kändemig gladare och jag slutade gå till psykologen.
allt lugnade ner sig och alla vi tre verkade må bättre.
tills i början av 9an. då kom rösten och tankarna tillbaka och skärsåren började bli fler igen.
mina föräldrar såg det och jag fick gå till psykologen igen.
men jag ville inte sluta skära mig. det blev ett beroende. en trygghet.
jag fick börja skära mig på benen så att mina föräldrar inte skulle se det.
men efter väldigt länge. flera månader, slutade jag.
jag vet inte varför.
jag ville inte längre bara.
jag började må bra igen. jag blev gladare.
jag har fortfarande tankar om att skära mig men jag gör det inte längre.
vågar inte på något sätt.
men jag tycker ändå att det hade varit lättare att dö.

/ j m n

Sluta säga att jag är söt. Sluta säga att jag är vacker. Jag vet att det inte stämmer. Och även om ni tycker det kommer ni inte få mig att tycka det. Ni säger:
"Åh du är så snygg"... "Du är söt"...
jaha? och? vad fan hjälper det mig?
Jag vet att jag är ful. jag tycker att jag är för ful och äcklig för att leva.
Där sitter en röst i huvudet på mig som hela tiden påminner mig om hur jävla ful jag är.
jag hör hela tiden orden när jag ser mig själv i speglen.
"du är så ful"
Det kommer aldrig hjälpa hur mycket ni än säger det. jag är missnöjd med mig själv. då hjälper det inte med hur många som säger att jag ser bra ut. Jag tycker ju inte det.
och även om jag blir pirrig i magen eller röd om kinderna när ni säger att jag är söt så kommer alltid den rösten i huvudet "du vet att dom bara ljuger för du är så jävla ful."
Sluta....

/ j m n

i will sleep the day away just to make the time go faster....


jag kommer bli ett med sängen. det är den enda platsen jag känner mig lugn och säker på. ingenting kan komma åt mig i sängen. ingen kan skada mig. inga ord kan ta isönder min hjärna och mitt hjärta. i sängen är jag säker. där kan jag ligga och gömma mig. gömma mig från verkligeheten. gömma mig från allt det hemska som kommer hända om jag stiger upp. undvika att bli sårad. jag klarar inte av att bli sårad. jag klarar inte av att bråka eller gråta. klarar nästan inte av att prata. hade jag kunnat hade jag legat kvar i sängen tills jag somnade och aldrig vaknade. gått i ide eller nått.
jag hde velat vara en björn. sova hela vintern. vintern är så jobbig. den är så depprimarande. helt grått och tråkigt. inte konstigt att alla är så deppiga. och om en blir deppig drar den med alla andra i sin omgivning. jag vill inte få mina vänner att bli deppiga. därför försöker jag vara så glad jag kan när jag är med dom. men all min energi tar slut då så när jag kommer hem blir jag sur och deppig och helt osocial. och då blir mina föräldrar sura och klagar på att jag är osocial och sur i huvet och då blir jag ännu mer depprimerad. det är då jag drar mig till min säng och bara ligger och lyssnar på musik. drömmer mig bort till andra världar där allt är så lätt. där det inte finns några problem.
jag längtar till sommaren. då man kan vara ute hela tiden och slippa tänka så mkt. nu kan man inte va ute för det är för kallt. så då tänker man jätte mycket på allt jobbigt. på sommaren kan man springa barfota i gräset hela dagen eller ligga i havet och höra vågornas brus. eller gå på stranden och äta en glass. en kulglass med en kula. päronsmak. just nu är det min favorit.
jag vill ha sommar nu.

/ j m n